Jävla flygplan

Tjohoo!

Detta med flygkraschen i Atlanten tycker jag känns jäkligt obehaglig och ledsam. Och min flygrädsla har blivit många grader värre. Men jag sörjer å de anhörigas vägnar. Det gör jag. Och jag hoppas på ett mirakulöst sätt att det finns några överlevande där ute. Att de råkat komma på någon obebodd ö á lá Robinson Crouse (vet inte hur det stavas, skiter i det också). Det var ju en anhörig som försökt ringa en av flygoffrens mobil för någon dag sedan. Då var mobilen på. Dagen efter försökte hon igen. Då var den av. "De kanske inte ligger på havets botten ändå" sa hon med tårarna rinnandes och en klump bildades i min hals.

Jag har också gråtit idag. Till en film. Men det känns så dumt att ta upp det nu när det har hänt en sådan tragisk sak där ute i världen att jag låter bli.

Nu vill jag ta mig ett bad. Smeka min stackars svullna mage som trots allt börjar vilja leva med mig igen.

Och med det avslutar jag mitt tredje inlägg för dagen.

Hejen dåen.