Det är inte alltid så lätt

Tjohoo!

Tänk vad fel allt kan bli. I måndags kom jag hem till Fredde på eftermiddagen. När jag går från busshållsplatsen till hans lägenhet känner jag att mitt magont känns mycket värre än vad det gjort tidigare under dagen.

Jag hade svårt att gå, mådde illa, kallsvettades.

"Åh Gud vilken mensvärk som väntar ikväll" tänkte jag och hasade mig uppför trapporna i trapphuset upp till Freddes lägenhet. Väl därinne värmde jag en vetekudde, la mig i sängen med den på magen. Det kändes lite bättre. Jag började plötsligt frysa jättemycket. Jag korvade in mig i Freddes täcke och blev bara sämre och sämre.

Jag kände mig helt konstig i huvudet och magen gjorde uppror. Den praktiskt taget skrek därinne och smärtade något så fruktansvärt, riktigt strålade ut sin smärta överallt.

"Cystor.." tänkte jag och kände mig gråtfärdig. Förra sommaren fick jag ju åka in och göra världens operation på två cystor som låg i min mage. En äggledare rök på kuppen och jag fick ett läskigt ärr på magen. Och jag ville ju inte gå igenom samma sak igen. Vara helt handikappad denna sommar också.

Då Fredde kom hem så började frossan. Jag låg och skakade, hackade tänder, kved av smärta, höll på att kräkas, skakade, skakade, skakade. Fredde tog tempen på mig (inte i stjärten hoppas jag väl fan ni fattar, it's so 90's!).

38 grader hade jag. Vi kollade febern igen typ en minut senare. 38.2 grader. Fredde ringde pappa, han kom, jag grät som en bebis, tyckte det var så hemskt. Hade ingen kontroll över mig själv. Pappa kom, klämde på min mage. Jag ville bara skrika, men kved istället. Det. Gjorde. Så. Ont. Såg oron i hans ögon. Han frågade om jag kunde ta mig ner till bilen för att åka in på akuten. Det var helt omöjligt. Kunde knappt ens röra benen.

Så vi fick ta dit ambulansen.

Ärligt talat har jag alltid tyckt det skulle vara lite sådär spännande att åka ambulans. Sjukt och idiotisk tanke, jag vill sparka mig hårt på smalbenet och ta tillbaka den tanken.

Att åka ambulans var hemskt. Det guppade, sjuksköterskan spräckte mitt blodkärl, när de bar mig på båren nerför trapporna trodde jag de skulle tappa mig... så nu vet ni, om ni också skulle tänka att det skulle vara lite spännande (vem mer skulle tänka så?).

Mamma jobbade på akuten och fick ta emot mig. Sedan väntade en rad undersökningar som är för jävliga att tala om. Jag har aldrig vrålat och gråtit så mycket som jag gjorde då iallafall.

Ingen visste vad det var heller. Inte förrän dagen efter på kvällen.

Men nu vet vi i alla fall. Äggledarinflammation. Känns surt. Ena äggledaren = borta. Andra äggledaren = under konstruktion av penicillin just nu.

Näe, nu får jag fortsätta skriva senare. Vi ska åka till Freddans stuga nu.

Tjoohuuu!