Föresten. Jag satt bakom Hanapee i bussen i förrgår då jag skulle in på arbetsförmedlingen. Först såg jag inte att det var hon, men sen sneglade jag lite och visst var det hon som satt där. Med en liten dator i knät skrivandes på ett blogginlägg.
Det kändes ju så sjukt stort också. Att bloggaren jag besökte varje dag satt precis alldeles framför. Och shit vad jag ville säga något till henne. Om att jag läser hennes blogg, att jag älskar den, att hon är så klok och rolig och att hennes ord har gett mig stöd så många gånger.
Men inte ett jäkla ljud fick jag fram. Förutom en nysning och när jag tappade penicillinkartan på golvet. Resten av tiden satt jag och försökte fatta mod att säga dessa saker till henne, men näe. Jag vågade inte.
När bussen hade stannat så gjorde jag det de flesta nog skulle ha gjort när de suttit i sin egen värld och tänkt i tio minuter - jag reste mig för fort upp, slog huvudet i taket och låtsades inte om att det precis hade smällt högt när mitt huvud tjongade in i bussen tak av plast. That's life.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar